Rehabilitering i hemmet
Efter en höftfraktur är hemrehabilitering bättre än vanlig vård för patientens självständighet, gångförmåga och självskattad fysisk funktionsförmåga.
Under senare år har sjukhusanknuten geriatrisk hemrehabilitering, som bland annat innefattar tidig hemgång och fortsatt träning med sjukgymnast och arbetsterapeut i hemmet efter utskrivning, prövats för dessa patienter. Leg sjukgymnast Lena Zidén har i sin avhandling jämfört 48 patienter som fått hemrehabilitering med 54 patienter som fått sedvanlig vård, som inte innehöll någon organiserad rehabilitering efter utskrivning. Hemrehabiliteringsprogrammet riktades in på att stödja patienternas tilltro på sin egen förmåga och balans samt att tidigt återuppta aktiviteter utanför bostaden. Alla deltagarna i studien följdes sedan upp vid ett par tillfällen i upp till ett år.
Resultaten visar att deltagarna i hemrehabilitering var säkrare i sina dagliga aktiviteter, mer självständiga och aktiva och hade lättare att resa sig och gå. Skillnaden var störst direkt efter det att rehabiliteringen hade avslutats en månad efter utskrivning, men efter ett år var de fortfarande mer självständiga när det gällde personlig vård, hade bättre gångförmåga, högre tilltro till sin balans i dagliga aktiviteter och högre självskattad fysisk funktionsförmåga jämfört med gruppen som fått sedvanlig vård. Endast 14 personer av hemrehabiliteringsgruppen och fem i gruppen som fått sedvanlig vård ansåg dock att de hade återhämtat sig helt.
Lena Zidén har också intervjuat patienterna om deras erfarenheter av höftfrakturen. Patienterna beskrev att de hade svårare att röra sig och att klara sig självständigt i det dagliga livet, vilket också medfört att de blivit mer isolerade i hemmet. De upplevda negativa konsekvenserna för det dagliga livet kvarstod eller hade fördjupats ett år efter skadan. Patienterna hade blivit mer försiktiga och rädda och för en del medförde händelsen att de upplevde att döden kom närmare och att de inte vågade planera framtiden.
Lena Zidén anser att sjukvårdspersonal i samverkan med andra vård- och omsorgsgivare bör arbeta aktivt för att involvera patienterna och deras anhöriga i vård och rehabilitering och då inte enbart fokusera på de medicinska och rörelsemässiga behoven. Kunskaper om de skiftande konsekvenserna av en sådan skada, t ex ökad rädsla att falla, bör ligga som grund för hur man bemöter och stödjer patienten genom hela återhämtningsprocessen, även efter hemgång.
Källa: Zidén, Lena (2008) Life after hip fracture - impact of home rehabilitation and patients´experience of the recovery process in a short - and longterm perspective, Sahlgrenska akademin, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi
Kontakt: lena.ziden@gu.se
20081113
