Fysiska begränsningsåtgärder vanliga inom äldrevården
Att använda åtgärder som fysiskt begränsar en äldre persons rörelsefrihet har ökat mellan år 2000 och 2007. Den vanligaste orsaken är att hindra personen från att falla eller glida ur en stol.
Tony Pellfolk vid Umeå Universitet har skrivit en avhandling där han undersöker användningen av fysiska begränsningsåtgärder över tid, identifierar riskfaktorer för fall bland personer med demenssjukdom och utvärderar effekten av ett kompetensutvecklingsprogram för personal på personalens kunskap, attityder och arbetsmiljö samt på användningen av fysiska begränsningsåtgärder i vård och omsorg av äldre personer med demenssjukdom.
Avhandingen visar att andelen personer inom särskilda boenden för äldre i Västerbotten som är föremål för fysiska begränsningsåtgärder har ökat mellan år 2000 och 2007, eventuellt oberoende av skillnader i de äldres karakteristika. Den vanligaste orsaken till att man fysiskt begränsar en äldre persons rörelsefrihet är att hindra personen från att falla eller glida ur en stol. Vidare framkommer att de äldre har varit föremål för fysiska begränsningsåtgärder under en längre tid år 2007 jämfört med år 2000.
Vidare visar studierna att 40 % av de äldre i 20 gruppboenden för personer med demenssjukdom föll minst en gång under en sexmånaders period. Riskfaktorer för att råka ut för en fallolycka är förmåga att resa sig upp ur en stol, att delta i utomhuspromenader, vara beroende vid skötandet av sin hygien, att gå med hjälpmedel och att uppvisa verbalt störande och hjälpsökande beteenden. En hög andel av fallen skedde på eftermiddagen och under natten, och vid många fall saknas vittnen till händelsen. Ångest och förvirring var de vanligaste symptomen som föregick fallen.
Ett utbildningsprogram under 6 månader om fysiska begränsningsåtgärder, fallprevention, demenssjukdomar och relaterade komplikationer som riktade sig till vårdpersonalen ökade kunskapsnivån och förändrade personalens attityder till användningen av fysiska begränsningsåtgärder samt minskade dess användning, jämfört med en kontrollgrupp. Detta uppnåddes utan någon förändring i förekomsten av fall eller i användningen av neuroleptika eller benzodiazepiner. Utbildningsprogrammet gav också en positiv effekt på personalens arbetsmiljö genom en minskad samvetsstress, arbetsbörda, arbetskrav och genom ökad upplevd kontroll i arbetet och socialt stöd, samt ett förbättrat vårdklimat. Den positiva effekten på personalens arbetsmiljö kan även vara beroende av en förändring i användningen av fysiska begränsningsåtgärder.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att fysiska begränsningsåtgärder och fall fortfarande är vanligt förekommande inom särskilda boenden för äldre, och att det även har skett en förändring i användningen av fysiska begränsningsåtgärder som inte helt beror på en förändring av dem som man vårdar. Det är dock möjligt att påverka användningen av fysiska begränsningsåtgärder genom att utbilda personalen om demensvård, fallprevention och om alternativ till fysiska begränsningsåtgärder i vården av äldre. Utbildningsprogrammet har också en positiv effekt på personalens upplevda arbetsmiljö och vårdkvalitet. Fall bland äldre personer med demenssjukdom förutsätter en viss motorisk förmåga, så som att kunna resa sig upp ur en stol. För att förebygga fall bland personer med demenssjukdom är det viktigt att utreda orsaken till och förebygga ångest och förvirring.
Källa: Pellfolk, Tony (2010) Physical restraint use and falls in institutional care of old people: effects of a restraint minimization program, Doktorsavhandling, Umeå universitet, Medicinsk fakultet, Samhällsmedicin och rehabilitering, Geriatrik
