Många studier visar på att maximal benmassa, som uppnås mellan 20 och 30 års ålder, har stor betydelse för risken att drabbas av benskörhet senare i livet. Fysisk aktivitet med dynamisk belastning av skelettet har stor inverkan på den maximala benmassan. Träning, i synnerhet innan och under puberteten, är associerad med ökad bentäthet och ökad kortikal benstorlek hos barn och unga vuxna. Det har dock inte kunnat fastslås hur länge denna förändring kan bevaras om den fysiska aktivitetsnivån reduceras eller upphör helt. Tidigare använd teknik för att mäta benmassan hos människor har heller inte kunnat förklara hur fysisk aktivitet påverkar benets mikroarkitektur, vilket i sin tur kan påverka skelettets hållfasthet och motståndskraft mot frakturer.
Martin Nilsson, från Sahlgrenska Akademin, har i sin avhandling undersökt skelettet hos cirka 3 200 män samtidigt som männens träningsvanor kartlagts. Resultatet visade att de unga män som var aktiva idrottare, men även de män som slutat idrotta, hade en högre bentäthet i jämförelse med de män som aldrig tidigare idrottat. De män som hade slutat träna för över sex år sedan hade fortfarande ett grövre och tjockare skelett i underbenet än männen som aldrig hade idrottat .
– Dessa resultat är speciellt viktiga då det är känt att ett ben med stor omkrets har bättre hållfasthet och motståndskraft mot frakturer jämfört med ett smalare ben, säger Martin Nilsson.
Dessutom undersöktes bentätheten i hela kroppen hos cirka 500 slumpmässigt utvalda 75-åriga män. De äldre män som hade tävlingsidrottat tre eller fler gånger per vecka någon gång mellan 10 och 30 års ålder, hade högre bentäthet i flera delar av skelettet än de män som inte hade tävlingsidrottat under samma period.
Forskarna har nu fastställt att det finns en positiv koppling mellan träning under unga år och måttet på skelettets täthet eller benstorlek. Dessutom förstärktes sambandet om man tog hänsyn till vilken typ av idrott männen hade utövat. Om man i unga år tränar och använder sin egen kroppsvikt som belastning, så har det en stimulerande effekt på skeletts utveckling. Det kan ha betydelse för skelettets hållfasthet även långt senare i livet och på så sätt minska risken för benskörhet, konstaterar Martin Nilsson.
Källa: Nilsson, Martin (2010) The role of physical activity on bone density and bone geometry in men, Doktorsavhandling, Sahlgrenska akademin, Institutionen för medicin, Avdelningen för invärtesmedicin