Äldreomsorgens utmaningar - idag och i framtiden
Resurserna till äldreomsorgen måste fördubblas till år 2040 om de kommunala kvalitetskriterierna vid entreprenadupphandling ska uppnås.
Sedan 1970-talet har ribban för att få omsorg och vård höjts väsentligt för Sveriges äldre. Under de närmaste decennierna kommer antalet personer över 80 år att öka dramatiskt. Kommunerna tvingas därför till ännu hårdare prioriteringar. Det är djupt otillfredsställande att äldreomsorgen försämras medan den politiska debatten handlar om punktvisa förbättringar utan ekonomisk täckning. Med nuvarande politik kommer avståndet mellan den politiska retoriken och verkligheten att öka ytterligare, skriver professor Mats Thorslund på DN Debatt.
Ur inledningen till rapporten "Äldreomsorgens utmaningar - idag och i framtiden" som Thorslund skrivit på uppdrag av Arena Idé och Timbro:
Antalet äldre i befolkningen var stabilt lågt under hela första halvan av 1900-talet. Sedan 1960 har antalet personer 80 år och äldre tredubblats och antalet 100-åringar är nu femton gånger fler. Starten för den starka ökningen av mycket gamla personer i befolkningen sammanföll med utvecklingen av de svenska välfärdssystemen. Det innebar att under 1960- och 70-talen ökade resurserna för äldreomsorgen (ÄO) i minst samma takt som ökningen av antalet äldre.
Socialtjänstlagen (SoL) 1982 fastställde kommunernas ansvar för att tillgodose befolkningens ”behov av försörjning och livsföring i övrigt”. Sedan dess har de äldre fortsatt att öka i antal medan ÄO´s resurser varit begränsade. Något som bland annat inneburit en prioritering av de äldre med störst behov av vård och omsorg men också inneburit införandet av en mängd åtgärder för att försöka öka produktivitet och effektivitet inom ramen för begränsade tillgängliga resurser.
Utifrån gårdagens normer för vilka behov som berättigade till att erhålla insatser från ÄO och utifrån intentionerna med SoL – som fortfarande efter nära 30 år är den enda relevanta lagstiftningen inom området – är det uppenbart att det finns/har uppstått ett gap mellan dagens resurser och gårdagens kriterier/normer för vilka behov som skall tillgodoses inom den offentligt finansierade ÄO.
Det saknas en öppen debatt om vad som i dag är en rimlig och lämplig omfattning och inriktning av det offentliga åtagandet. Sedan 1970 har kvoten mellan antalet i befolkningen i åldrarna 20-64 år och antalet personer 80 år och äldre halverats – från 25 till 12. Detta innebär att skatteunderlaget för äldreomsorgen från inkomster från yrkesverksamma har minskat liksom underlaget för att rekrytera personal till vården och omsorgen.
Ribban för att få omsorg och vård har höjts väsentligt - äldre personer vars situation för 20 år sedan mer eller mindre självklart kunde beviljats en plats i särskilt boende vårdas i dag i hemmen och med i vissa fall omfattande insatser. Samtidigt har äldre som "bara" har problem med att klara vardagssysslorna i dag svårt att få hemtjänst överhuvudtaget.
Kvarboendeprincipen har blivit en norm – att alla skall få möjligheten att få bo kvar hemma även med stora behov av vård och omsorg. Finns förutsättningarna för att kunna bo kvar med (mer) hemhjälp och/eller insatser från anhöriga beviljas oftast inte en flyttning till särskilt boende. När kvarboendeprincipen mer allmänt infördes under 1980 talet sågs den som en möjlighet att få bo kvar hemma – något som numera för vissa äldre och anhöriga mer kan kategoriseras som ett tvång.
Personalen i form av vårdbiträden och undersköterskor har att ta hand om allt fler äldre med stora och sammansatta behov av vård och omsorg. Bemanningen har dock inte följt med den ökade vårdtyngden. I klartext betyder det att de kvalitetskrav som i dag formulerats i olika kommuner i stil med att man skall kunna ge de äldre en omväxlande och meningsfull vardagstillvaro, komma ut varje dag för de som vill, osv, på många håll inte kan karaktäriseras annat än som nonsens.
Läs Mats Thorslunds debattartikel här
Ladda ner rapporten Äldreomsorgens utmaningar - idag och i framtiden
